Start

Spelningar

Bandet

Historia

Produktioner

Recensioner

Länkar

Broschyr-PR

Kontakt

EN UR PUBLIKEN

Hej på er glada spelmän!

Först vill jag bara lämna en snabb recension av gårdagens konsert i Tofta loge:

Ni är suveränt bra. Något av det bästa man kan uppleva.

Jag har funderat en hel del på varför jag gillar er musik så mycket. Jag tror att svaret helt enkelt är att ni är kompromisslösa. Ni spelar det ni ger er ut för - utan någon inblandning av en massa annat tjafs. Ni förnyar er genom att bli bättre. M a o Absolut dixie!!

Jag vet inte riktigt vad som grep mej mest. Det fanns ju så mycket att välja bland förutom ensemblespelet.

Thomas suveräna tolkning av den gamla Dutch Swing låten, som jag glömt namnet på.

Pelles underbara tolkning av mitt absoluta favoritstycke - gamla Georgia.

Stig X’s ljuvliga solo i C’est magnifique.

Leifs ohämmade trummande på allt som kom i hans väg.

Kenths stunsiga klättrande på basen.

Stig N då – vad gjorde han. Jo, han spelade inte solo utan ”nöjde sig med ” att bidra till Sir Bourbon’s unika sound med ett stunsigt och väl sammanhållet komp, som ger blåset det stöd som dom förtjänar. Likheten med Eddie Condon måste gälla förmågan att få alla att överträffa sig själva – inte att konsumera whiskey, för där har Stig inte en chans.

Så vitt jag kan minnas spelade inte Eddie heller några solon, och jag tror dessutom att Stig är väl så skicklig på sitt instrument.

För övrigt – ni kunde inte gjort en bättre rivstart än med Drömmen om Elin. Elin är min frus andranamn, som hon avskytt ända tills i igår.

Nu vidtar drömmen om jazzfestivalen i Göteborg, och det är inte så dumt det heller.

Igen – Anita (Elin) och jag tackar för en totalupplevelse, som vi hoppas få ta del av även nästa år.

Keep swinging!

Holger

TRADJAZZPULSEN

Vilket band!

Förmodligen bästa bandet (14 p)

i svensk dixiehistoria

Sir Bourbon Dixieland Band (20 p)

From Monday on

1) Royal Garden Blues, 2) Basin Street Blues, 3) Aunt Hagar´s Blues, 4) ´deed I do, 5) Mama´s gone, goodbye, 6) The song is ended, 7) Swanee River,

8) Tishomingo Blues, 9) Mandy, make up your mind,

10) Wrap your troubles in dreams, 11) A lovely way to spend an evening, 12) Oh, baby, 13) Rockin´ chair, 14) Indiana, 15) It´s a sin to tell a lie, 16) Black and blue,

17) From Monday on.

SBDB06 (egen prod)/TID: 68 min.

Pelle Wetterlundh tp, Stig Erixon tb, Thomas Erlandsson kl, vo (4, 6, 10, 13, 15), Stig Nilsson ban, Kent Hjort b, Leif Erlandsson dm.

Insp i Kullavik mars 2004.

Så välsignades äntligen Pulsen (efter ett litet, litet gnäll i tidningen) med en platta av dessa göteborgare. Det var på tiden. Vad gäller renodlad, svensk dixieland har LM under snart 60 års spisande nog inte hört bättre musik.

Man har sina oförglömliga förstagångsupplevelser: Lu Watters 1948, John Kirbys sextett 1951 . Kapprak i soffan, upp och hoppa, stå och spisa hela vägen ut. Nu kom en "förstagångare" till.

Förmodligen har "alla" hört Sir Bourbon, i vart fall på västkusten.

Men inte LM.

Man undrar varför bandet producerar sina egna plattor.

Var håller skivbolagen hus?

Eller vet de så väl vad de kan att de vill ha bruttolön för "mödan"?

Ordet citeras här; nog katten har det jobbats, men det hörs inte i denna proffsiga lekfullhet där allting är rent som kristall och "sitter" på vartenda taktslag.

På 40-talet skulle Commodore ha kastat sig över gänget.

Fodralmappen är föredömlig med sitt myller av färgbilder (kanske blir det nästan lite gyttrigt). Alla fakta är med, följetexten (svenska, engelska, tyska) är av Göteborgs jazzjournalist nr 1 Tore Ljungberg.

OJ har alltid rosat bandet, Pulsen tar i etter värre - det här är ju "vår" musik.

Visst, hopar av band har haft "Dixie" eller "Dixieland" i namnet. Men funnit musiken lite enahanda och börjat "variera sig". Här får vi en trivsamt lysande lektion i konsten att att variera kosten utan att spåra ur stilmässigt.

Och ändå är det pianolöst med banjo. Glöm Chris Barbers 50-tal. Detta är något helt annat.

Man letar referensramar. Och hittar en liten en: mitt livs tredje LP (25 cm, inköpt 1953) med fyra spår Phil Napoleons dixieband med den briljante klarinettisten Phil Olivella. Klockrent, svängigt, små, festliga arr insmugna, sällan ett solo utan stämfigurer som stöd.

Men det är ännu mer dixieland över Sir Bourbon. Sex man som verkligen vet vad de sysslar med. Och älskar det.

1) Hoppsan, direkt! Raskt, "nya" breakar på andratemat. Två utmärkta solochorus av "var och en" (inkl fin bas) medan tromboin och trummor tar fyra takter var två chorus före en klösig, improviserad final. Utan tuta och kör.

2) Javisst, vilken standardlåt-start. Men lyss till trummorna bakom det fina klarinettspelet och hur de varieras bakom trombonen. Som får 1-3-bas i första chorus, 4-4 i det andra. De hittar då alltid på något. Full poäng, skrev jag på kladden.

3) Nu händer något: Kammarjazz på tre - sordintrumpet, alltid lika trygg banjo, bas. Hör på Hjorts stämföring till Wetterlundh på vers-temat. Man tänker "tradjazzens svar på Sweet Jazz Trio". Ljuvligt.

4) Raskt för öppen trumpet + komp innan bandet kommer in. Och så kommer Thomas´ sång - glad och kul med utmärkt röst i ett chorus, lite tok-scat med visslat stick i det andra. Brassolon, alltid med lite trevliga stämmor bakom, trummor resp bas i ensemblesticken och en festlig sångcoda. Man trivs!

5) Snabbare än "vanligt". Improviserad start, fortsättning med "stop-time" till blåstrion åtta takter i taget, ett spänstigt klarinettsolo (som Edmund Hall men med gnistrande klar ton). Trombonsolo till bara bas - kul. Slutensemble till 1-3-bas och kantspel, nyanserad coda.

6) Rätt raskt. Sång direkt, solon för trombon, trumpet och bas, alltid med lite stämmor i sticken. Gullig, arrad coda.

7) Snabbt. Lyss till ensembleklangen, där Stigs trombon och Thomas´ klarinett alltid "sitter som smäck" bakom Pelles klara trumpet. Ett förträffligt trumchorus "stöds" av "stoptime-blås". Trumpet och klarinett adlar 32 var, en snyggt arrad liten coda rundar av en lyhörd ensemblefinal.

8) Ovanligt slow. Prydligt arrad break i ensemblen. Trumpet och trombon delar på ett chorus - lyss till de småviskande cymbalerna bakom basunen. Klarinett + stoptime-komp inleder slutensemblen. Traditionell jazz kan knappt låta snyggare.

9) Trumpeten inleder med versen i stilla tempo innan det "stampas in" och bär iväg: klarinett med trombonobligat, ensemble, mer klarinett och trombon i solochorus och en riktigt kul coda som rundar av slutensemblen.

10) Medium med driv. Ensemble, soloinsatser och ett fint sångchorus - Thomas har en så trivsam pipa - som försetts med en åtta takters rolig coda till bandet.

11) En ganska sällhörd Jimmy McHugh-låt i slow medium. Trombonsolo direkt med klarinettobligat + bara banjo och bas de första 16. Mer trombon + klarinett. Elegant.

12) Snabbt med ett sjujäkla driv i kompet till ensemble och soloräcka (kors, vilken klarinett). Två slutensembler med ännu en rolig coda. Oj, vad de kan.

13) Klarinett + banjo/bas de 16 första - Thomas har som sagt en grann ton. Mer sång - han har en grann röst, också. Ett prydligt bassolo till banjo förgyller inför ritardandocodan.

14) Jisses, vad de hittar på: en lång puka-introd banar väg för klarinettsolo till bara pukor, allt i rappt tempo. Ensemble, brassoion, alltid med små stäminpass, ett förnämligt trumchorus (utan pukor) och ännu en perfekt påhittad coda. Det här är världsklass.

15) En liten trevlig introd i "lagom" raskt tempo röjer väg för en snygg ensemble, utmärkt sång, ett lyriskt, öppet trumpetsolo, ett stiligt klarinettsolo, ensemble. Och givetvis en liten trevlig coda.

16) En frän introduktion är bara ett kul "avsteg" från dixieklangen. Arret i "lagom" slow tempo spelas svidande rent - lyss bara till moll7-klangen på de två första taktslagen i stickets sista takt - bara en liten "grej", men ändå. Klarinetten får lite "tre-komp" till sina 16, trombonen tar 16, lyss till trummorna bakom trumpetsticket (gör det). Och ensembleslutet får en helt underbar coda.

17) Snabbt. Titellåten inleds med blåssolon, fortsätter med ett fint bassolo till kul trumspel, trombonen avslutar soloraden i en faktiskt ganska flärdfri tolkning. Kompositören Harry Barris (även nr 10)? Han och Al Rinker var två i Paul Whitemans sångtrio Rhythm Boys. Den tredje hette Bing Crosby.

Det blev långt, det här. Och inspirerat.

Bandet har hemsida: www.sirbourbon.com Och går att maila: sirbourbon@telia.com

Four Roses to Sir Bourbon? Rather five.

Lasse Mattsson

COTTON CLUB I HAMBURG

Från: JBpisces@aol.com

Till: stig.rg.nilsson@swipnet.se

Skickat: den 23 oktober 2002 00:02

Ämne: Cotton Club

Dear Sir's

I had the great pleasure seeing your performence at the Cotton Club HH

at the 12th10.02, it was great night of entertainment, most enjoyable.

I'm sure I will remember it for along time.

I would realy like an autograph of the DIXILAND JAZZBAND.

Now my request if I send you an readressed envelope

would you be so kind and send it to me?

I would appriciate it very much.

Hoping to hear from you in the near future.

Take care

YOURS SINCERLY

Jutta Bell

Saarlandstrasse 9

296I4 SOLTAU

Germany

 

Logga-frilagd-4.jpg

StartSpelningarBandetHistoriaProduktionerRecensionerLänkarBroschyr-PRKontakt